Medan huset fylldes på av barn både våra och andras tog jag valpen med mig in till Gärdet. Det är ju som bekant ett riktigt hundparadis. Själv har jag inte varit där sedan Nellie blev påkörd där för snart 10 år sedan. Jag var lite orolig att jag min vana trogen skulle lyckas pricka in ett tillfälle när det inte var några andra hundar där, resan känns ju liksom lite onödig då. Men som tur var hade jag fel, vrålfel. Skulle gissa att det var uppemot 100 hundar över hela Gärdet.
Valpen som de senaste dagarna haft "knäck i lurarna" och lyssnat lite dåligt, hade kort och gott lämnat öronen hemma helt och hållet. Han for efter allt och alla! Om det för en kort sekund inte fanns någon hund att terrorisera gick det alldeles utmärkt att jaga kråkorna. Ögonen stod som råttpittar och läpparna hans hade fastnat på det torra tandköttet så han såg mer vild ut än någonsin... Ursäkten att han bara var 6 månader föll platt, då många andra svarade "det är min också". Efter en halvtimme samlade vi ihop oss och åkte hem, båda lika trötta!
1 kommentar:
Garvar gott åt beskrivningen, man ser det hela framför sig med all tydlighet.
Skicka en kommentar