Ni har väl hamnat i samma pisamma situation som jag gjorde härom dagen.
När jag gick i centrum fick jag ögonkontakt med en person av kvinnligt kön. Hon hejade glatt och väldigt igenkännande. Mina små (få) grå började direkt jobba. -vem är människan?? givetvis hejade jag tillbaka. Kunde verkligen inte placera henne, var det via jobbet, hunderiet, någon mamma på dagis...hon såg rätt alldaglig ut, drog en barnvagn framför sig (ja var annars) håret hade några enstaka grå sträck, hade några extra trivsel kilon, inte så konstigt kanske med tanke på att hon fått barn ganska nyligen...hade väl inte den rakaste hållningen (hade inte hittat sin gladpunkt) Kort sagt hon var väl några år äldre än jag...
Jag funderade och funderade... men gick vidare och handlade och det lustiga var att jag mötte på henne ett antal gånger till...alltid lika glatt hejande. Blev lite rädd för mig själv eftersom jag verkligen inte kunde placera detta bekanta ansikte...man går ju inte direkt fram och frågar var har jag träffat dig...
Men när jag stod i bankomatkön, dök hon upp igen...jäklar människa att följa efter mig...jag studerade henne i smyg en längre stund...och plötsligt klack det till....
Det var ju jag själv!!!!!
1 kommentar:
Ja du...Inte ens Lucky Luke kan ju springa ifrån sin egen skugga ;)Eller hur var det nu, var det det han kunde?? Vänta, var det skjuta fort han kunde...? *förvirrad* Funderar också på om detta fenomen du beskriver kan vara förklaringen till att jag känt mig förföljd på sistone? Vi ses imorgon, kramen från Katrin
Skicka en kommentar