Eftersom S skulle måla idag och inte ville ha tre små medhjälpare...så bestämde vi tjejer att vi skulle ta med oss hunden och åka till naturparken vid frisbeebanan. Sagt och gjort vi packade dricka och frukt och placerades oss i bilen för den långa färden (not, det tar knappt 5 min). Ut med alla förväntansfulla ungar och en promenadsugen hund. E skuttar före tillsammans med hunden. Hon hinner nästan ända fram till ängen när M utbrister "Mamma kolla en orm..." Till höger på grusvägen ligger den...en stor huggis...Jag hinner faktiskt titta för att ev. kunna ta mig förbi. Den är mörk nästan svart, men jag kan skönja zigzack-mönstret...Paniken kommer, fast jag vet att jag borde hålla mig lugn för att inte skrämma livet ur barnen...(Lyckas inte så bra) Vrålar till E som hunnit en bit bort "Spring..."Hon som inte är av den snabbaste sorten fattar inte på en gång. Ur min hals kommer ett panikvrål nästan liknande ett primalskrik..."Men spring fort och det NU" Nu börjar dessutom ormen röra sig för att vi stör dess morgonvila...Ytterligare ett vrål ur min strupe" Håll dig där Nellie är, men SPRING..."E börjar grina (inte konstigt) Fast inte för att jag skrämt henne utan för att hon missat ORMEN!! "Hur ska jag veta att ni inte ljuger för att ni egentligen inte vill till parken" M anser att hon gjort bort sig, ångrar sig djupt att hon sa något om ormen. Den enda som ser lite skakad ut (förutom jag förstås) är F...
För att slippa fler ormar tar vi oss mot tryggare mål...lekplatsen i centrum, mitt i all betong och asfalt...Alla får vi en trevlig stund (utom möjligen hunden, som nog hellre hade velat springa lös och leta matsäcksrester...)
1 kommentar:
Men du som var så kelen med Snoddas förra veckan.. *ler*
Fast vilken osis att den låg just där (att M sa något i alla fall).
Kram
Skicka en kommentar