Grispanik

Grannen och jag var ute på en sen kvällspromis med hundarna. Mörkret lade sig tungt över skogen och man såg knapp en meter framför sig. Alla skuggor såg väldigt stora och hotfulla ut. Att vi var två brukar vanligtvis göra promenaden trevlig trots hemska skuggor. Jag är normalt inte ett dugg rädd att vistas ute i mörkret utan kan t.o.m njuta av det. Men redan tidigt fick jag en känsla av att spöknatt...

Ett par hundra meter in i skogen hör jag ett ljud som påminde om en häst som frustar fast mycket dovare. Min reptilhjärna reagerar direkt och jag hoppar upp i famnen på grannen och väser: Jag tror det står grisar här!!! Nu är det inte vilka grisar som helst utan vildsvin. Tidigare i höst har vi sett deras legor och uppbökade jord alldeles i närheten.Vanliga grisar i mörkret hade förvisso skrämt mig lika mycket eftersom något är fel om det står skära grisar mitt inne i skogen...

Grannen lägger i vanlig ordning en skyddande arm om mig och säger att nu går vi vidare. Senare när jag bytt till mig en något större hund (valpen) för att träna, känner jag mig inte ett dugg rädd. När jag säger det till grannen så att hon inte längre ska tycka att jag är en mes, svarar hon: Bara för att jag inte sa att jag var rädd för grisarna betyder inte det att jag INTE är det, så TYST!!!

Behöver jag tillägga att vi, trots att vi gick i expressfart (eller kanske just därför) varken såg eller hörde någon mer gris och vi närmare eftertanke tror jag att det var den ena hunden vi hade med oss som lät...